Min önskan och driv att uppleva världen kunde ingen stoppa

B

ara min latinfröken i Kalix visste om att jag sökt jobb som flygvärdinna i Saudi-Arabien, en rik muslimsk diktatur. Saudia hade baser över hela världen Bangkok, Manila, Bombay, New York, London, Paris…

Saudia serverade inga spritdrycker. Våra pax lämnade oss alltid samtidigt. Perfekt helt enkelt.

På en av resorna som flygvärdinna för kung Fahd av Saudi-Arabien fanns ett inofficiellt besök hos kung Hassan av Marocko i Fes inbokat.

Vi landade med kungens special­inredda Boeing 747-300 på en militär flygbas.

K-pist beväpnade tog vårt bagage som skickades med lastbil.

Övernattning för besättningen skulle ske på en militärförläggning och lyset släckas klockan 01.00.

Detta var nytt, v.i.p. flygningar handlade normalt om övernattningar på femstjärniga hotell och den arabiska besättningen som flugit i flera år var inte glad. Marianne (svenska), Joělle (fransyska) och jag tänkte att det skulle bli en upplevelse utöver det vanliga att sova i de enkla, bruna, rent prydliga träbarackerna med balkar och pelare synliga i kall industribelysning.   

Det berättades om otroliga lång­resor och statsbesök som gjorts av det saudiska kungahuset och att Fahd var en generös arbetsgivare. Femstjärniga hotell för hela besättningen, även för följeplanens besättningar.

Hotellmiddagar, telefonsamtal och skönhetssalong betalades generöst av kungahuset. 

Vid varje landning delades 2000 dollar ut i dricks till var och en, betydligt mer till cockpit.

Det gjordes minst 10 landningar på olika ställen i världen.

Vid midnatt stod vi ännu i våra uniformer, lastbilen med vårt bagage dök aldrig upp. Vi gick ut i mörkret för att fråga militärerna som vaktade gaten, de visade föga intresse. Joělle talade hövligt på franska till dem och la till slut in ett ”merde alors” så äntligen ringde vakten någon och en jeep kom för att ta oss till lastbilen med bagaget. Vi klättrade upp och med hjälp av ficklampor lös vi oss fram till väskorna. Vi hann precis duscha och byta om innan industribelysningen släcktes.

Följande dagar bodde vi på ett finare hotell nära djur och natur, plockade apelsiner och klappade får.

Fick lära mig grunderna i magdans och upptäckte till min fasa att mitt saudi-visa gått ut. Saudi-Arabien är oerhört strikt gällande inrese- och utresevisum. Tänk om de skulle skicka tillbaka mig till Saudi och avbryta min efterlängtade långresa med kungens jumbo.

Berättade försiktigt för en av de saudiska kaptenerna om mitt problem, som tog passet och sa att jag inte behövde oroa mig – ”Du flyger med kungen nu”.

Några timmar senare hade jag ett nytt visum.

Nästa dag skulle kungen till Alger i Algeriet. Hotellet var deras bästa men kändes mörkt, övergivet och dött.

Matsalen ekade tomt och serverade endast soppa. Belysningen var knapp och personalen klädd i solkiga kläder. Allt utstrålade fattigdom och desperation. Vi beslöt oss ändå för att bege oss ut i natten och på en öde gata öppnades plötsligt en dörr som stängdes lika fort. Vi hann se blinkande ljus och musik strömmade ut så vi gick dit. Stället låg under jord, några få människor och en DJ i skum belysning stod på ett podium i hörnet. Plötsligt spelades Europes The final countdown – på högsta volym – världshiten just då. Efter tre korta minuter hade vi sett nattlivet i Algers.

Nästa dag flög vi till Marocko – igen, denna gång Tangiers i över en vecka på ett hotell med orangea plastmöbler och heltäckningsmatta.

Det enda upplyftande med den platsen var att man vissa dagar kunde se Spanien.

I övrigt var det grått och ett överflöd av män på gator och caféer.

Det enda färgstarka var kryddorna som såldes på torget.

Vi hade i mars precis påbörjat en resa som skulle sträcka sig över 60 dagar, och endast fått uppleva fattiga muslimska länder i misär.

Nej, detta var inte vad jag som ton­åring sett i mina stjärnor…

Katarina
Musik Konst Design… och extra allt!